Trappeløp i Holmenkollen

Trappeløp i Holmenkollen


– Bak arrangementet står et par “travere”  som har holdt på med trappeløp i mange år. Ser vi veldig langt tilbake så ble gruppen Trappefolket (arrangøren av Trappeløpet) startet for ti år siden. Etter flere års opphold ble det «nye» Trappefolket slik vi ser det i dag skapt, forteller Kristoffer Fredriksen. Han jobber med å spre det glade budskap nå før arrangementet 8. juni.

– Initiativtakerne fra det gamle er Eigil Holst og Lasse Rypdal. Fra oktober 2013 møttes de og flere som har blitt et nytt trappefolk, med en hard kjerne og flere initiativtakere, deriblant undertegnede, forteller Fredriksen.
 
Trappefolket trener i trappene hver uke, året rundt. For å ha et felles mål for de som trener fast i trappene, samt å gi en mulighet for alle til å delta på en kort og intim konkurranse, syns de det var på sin plass med et løp.

– Holmenkollen er en suveren arena for trappeløp. Det er fint å kunne tilby en lavterskel konkurranse som alle kan klare uavhengig av om du går eller løper trappene. Det er i tillegg kort reisevei fra byen, raskt å gjennomføre og så blir det selvfølgelig utrolig god stemning.
Dette er et konsept vi vil videreutvikle til neste år. Det vil si at vi neste år satser på å løpe begge trappeløpene (i år vil vi kun benytte én av trappene) og helt opp til hopptårnet. Her kan vi kjøre dueller innad i treningsmiljøer og på tvers av ulike sportsgrener. Da vil vi også kunne øke antall deltakere. Dette er en naturlig utvikling for oss etter at årets trappe gjennombrudd er ferdig arrangert. På sikt ønsker vi at dette skal bli en årlig “slager” i kollen, sier Fredriksen.

I skrivende stund er det 243 påmeldt. Arrangøren har et tak på 250 deltakere. På deltakerlisten finner vi flere ulike aldre, nasjoner og ambisjonsnivå. Som nevnt er trappeløping noe som passer for alle. Det ønsker Trappefolket at deltakerlisten også skal gjenspeile. En stor kjerne fra Trappefolket som teller rundt 50 personer er stammen, mens  det til nå er registrert inn alle aldre fra 7-77 år. Toppidrettsutøvere fra løping, triathlon, sykkel og karate. Mange supermosjonister, og mosjonister gamle som unge.

Løyperekorden for menn er 1.04.05, og for damer 1.50.30.

Mer info om trappeløpet i Holmenkollen finner du på https://www.trappefolket.no/.

Siste utgave av Runner’s World

  • Våre varme favoritter til vinterløpinga.
  • Simen Holvik tar oss gjennom Spartathlon-eventyret.
  • Bli kjent med den allsidige, sosiale, energiske løperen Hilde Aders.
  • Magnus Winther Warvik måtte bære hjem etter sin første maraton. Nå har han løpt hver dag i over syv år, og konkurrerer så ofte han kan.
  • Stor Island-guide: Hvor bør du løpe, hvilke løpegrupper bør du oppsøke, hvilke løp bør du sjekke ut.
  • RWs møllefavoritter: Kom deg gjennom vinteren med våre øktforslag og møllehacks.
  • Bli din egen trener i vinter! Askild Vatnbakk Larsen guider deg gjennom stegene slik at du kan lage ditt eget, bærekraftige og effektive treningsopplegg.
  • Fysioterapeut Eli Anne Dvergsdal gir deg råd til hva du bør gjøre hvis en skade vender tilbake.
  • Abelone Lyng har løpt Icebug Xperience langs Bohuslänkysten.
  • Kan sterk mat gjøre deg til en sterkere løper? Ernæringsfysiolog Silje Fjørtoft tar en titt på de nyeste chilistudiene.

Les magasinet digitalt her!


Treningsprogram for juni

Treningsprogram for juni


Med sol og sommer i lufta er det lettere å komme seg ut på løpetrening. Dersom du er skadefri og i stigende form bugner det av gode tilbud om å delta på ulike konkurranser.

Jeg vil oppfordre til å delta jevnlig på konkurranser, det er noe av den beste treningen du kan få. Etter løpene vil du normalt oppleve en veldig økt motivasjon. Gjennom konkurransene blir du bedre til å konkurrere og du kan forvente gradvis bedre resultater for hvert løp du stiller opp på. Sjansen for å få et toppløp øker, og redselen for å mislykkes viskes bort.

Det er samtidig slik at konkurranser bryter kroppen og du må legge inn flere rolige dager hvor du slipper opp på belastningen. Helt generelt kan du regne 1 rolig dag pr løpte konkurranse kilometer før du er tilbake 100 %. I restitusjonsfasen kan du gjerne løpe rolige og moderate økter, mens du venter med de hardeste utskeielsene. Du kan også velge å løpe flere konkurranser i en periode, for så å legge inn noen uker med god grunntrening for å sikre at formen vedlikeholdes.

Hva er viktig i juni og juli

  • Vedlikeholde det grunnlaget du har lagt med rolige og moderate økter
  • Jevnlige konkurransespesifikke økter
  • Løpe noen konkurranser.
  • Holde deg frisk og skadefri

Nøkkeløkter i denne perioden
Du har nå vært gjennom en lang tilvenning med gradvis økning av treningsmengden. Du kan løpe mindre, samtidig som du øker kvaliteten på øktene. Det vil si at du løper flere økter i konkurransefarten, og flere økter som har en varighet opp mot det du skal gjøre i de tøffeste konkurransene.

Inn mot de viktigste konkurransene skal du tørre å hvile nok, slik at du har overskudd til å prestere. Dette gjelder både for det fysiske og mentale. Du skal være sugen på å løpe fort når du står på startstreken.

Selv om du nå skal løpe konkurranser beholder er det smart å holde de rolige øktene på en lav intensitet. Du skal ikke slite deg ut, men spare kreftene til de hardere øktene. De rolige øktene er viktige for å unngå skader, samt for å sikre at du beholder et godt nok løpsgrunnlag gjennom sommeren.

Du skal fortsatt også ha en base med moderat løping. Dette er økter på 30 – 40 minutter som går omtrent i farten du kan løpe på halvmaraton. Sondre skal også gradvis tilvenne seg maratonfarten og vil måtte legge inn moderate økter som går enda roligere og lengre. Disse øktene kommer det mer av inn mot maratonløpet.

De intensive øktene er nå enten konkurranser eller økter som likner konkurranser. Du skal presse deg godt og må være både motivert og forberedt for å få god kvalitet på disse.

Det er fortsatt slik at du bør variere underlaget mellom skog, asfalt og grus på de rolige øktene. De moderate og intensive øktene kan du med fordel legge til terreng som likner det du skal konkurrere på. Det vil si at Helle løper mer på skogs- og grusunderlag, mens Sondre gradvis må ha flere kilometer på asfalt eller hardere grusveier.

De rolige øktene skal vi fortsatt holde rolige slik at du ikke sliter deg ut på disse. Det er de moderate og harde øktene som hever nivået ditt mest og vi skal hente mest mulig ut av disse øktene.

På de moderate øktene løper vi omkring halvmaratonfart med varighet på opp mot 40 minutter. Disse skal tilvenne deg til å løpe lenge i passe høy fart. Glemmer du bort disse øktene kan siste 6-7 kilometerne på en halvmaraton bli veldig tunge.

De intensive øktene skal være tøffere og kan ikke kjøres på autopilot. Farten er såpass høy at du ikke løper mer enn 10 – 20 minutter i stor fart. På disse øktene er det smart å være forberedt og motivert for å få et godt treningsutbytte.

Jeg anbefaler å veksle mellom skog, grus og asfalt på treningsøktene slik at du får tilvendt deg både gate og skogsunderlaget og sjansen for skader reduseres.
Konkurranser gir naturlig nok god erfaring med å konkurrere. Jeg foreslår at dere legger inn et 10km-løp i samme perioden som del av treningen i mai. Det ligger mye læring å løpe med startnummer på brystet!

Du finner alle treningsprogrammene nederst i artikkelen.

Moderate kvalitetsøkter
På en halvmaraton løper dere fortrinnsvis under anaerob terskel, og kvalitetstreningen bør derfor gjenspeile det dere skal bli gode på, moderat fart over lang tid. Disse øktene vil også øke kapasiteten deres, men fortrinnsvis gjøre dere i stand til å løpe rimelig fort over tid. Varigheten på intervalløktene ønsker vi å få opp imot 40 minutter når vi går inn i april / mai. Frem til det øker vi mengden gradvis.

Litt om de rolige og harde ukene
Vi legger inn god variasjon i treningen for å sikre at kroppen tåler belastningen vi utsetter den for. Variasjonen er både fra økt til økt og uke for uke. Vi tåler hard trening i perioder, men må ha rolige dager og perioder til å absorbere treningen. I en hektisk hverdag er det smart å legge de rolige øktene på dager hvor du er sliten, og de harde øktene på dager hvor du har mer lyst og overskudd.

Treningsprogrammene

På linkene under finner du treningsprogrammene. Klikk på linkene og treningsprogrammet åpnes i en egen pdf.

Halvmaraton

Treningsprogram halvmaraton november – oppstartsmåned.

Treningsprogram halvmaraton desember – 1. treningsmåned.

Treningsprogram halvmaraton januar – 2. treningsmåned.

Treningsprogram halvmaraton februar – 3. treningsmåned.

Treningsprogram halvmaraton mars – 4. treningsmåned

Treningsprogram halvmaraton april – 5. treningsmåned

Treningsprogram halvmaraton mai – 6. treningsmåned

Treningsprogram halvmaraton juni – 7. treningsmåned


Maraton

Treningsprogram maraton november – oppstartsmåned.

Treningsprogram maraton desember – 1. treningsmåned.

Treningsprogram maraton januar – 2. treningsmåned.

Treningsprogram maraton februar – 3. treningsmåned

Treningsprogram maraton mars – 4. treningsmåned

Treningsprogram maraton april – 5. treningsmåned

Treningsprogram maraton mai – 6. treningsmåned

Treningsprogram maraton juni – 7. treningsmåned

Alle treningsprogrammene, tips og intervjuer blir presentert i magasinet Runner’s World.

Meld deg på nå – få 30% rabatt

Meld deg på nå – få 30% rabatt


Rundt 1000 løpere fullførte ecoTrail i Oslo i år, på distansene 18, 45 og 80km. En person fullførte til og med fire 80km runder. Neste år håper arrangøren at deltakerantallet er minst dobblet.

– Vi feirer suksessen med å gi 30 prosent rabatt ut mai måned. Det vil si at melder du deg på for ecoTrail 2016 før 31. mai klokken 24.00 får du rabatten, sier løpsleder Tomas Pinås. Han legger til at over 120 deltakere allerede har meldt seg på, og flere kommer stadig til. Du kan melde deg på her: ecoTrail 2016

Skryt fra blogger-Thomas
Vår Runner’s World-blogger Thomas Stordalen har skrevet et innlegg om hvordan det var å oppleve ecoTrail fra sidelinjen. Han gir også mye heder og ære til arrangørene. Her er et utdrag av det Stordalen skriver i sitt innlegg ecoTrail – sett fra sidelinjen:

“Tomas pinås og Anders Skatvedt fortjener så utrolig mye skryt for gjennomføringen av arrangementet. Allerede på Sentrumsløpet snakket jeg litt med dem begge i forbindelse med EcoTrail og jeg visste at det kom til å bli et fantastisk arrangement. Jeg tror neppe de sov mange timene i uka før løpet for det er så utrolig mye som skal ordnes. Frivillige, møter, forsyninger, logistikk, startområder, målområde og tusen andre ting. Men disse to lar seg ikke stresse, smiler masse og var utrolig hyggelige hele veien. For noen typer! Jeg må få takke dere begge for et helt enestående og fantastisk arrangement. Jeg fikk så mye positive kommentarer fra kjente og ukjente og mange gledet seg allerede til neste år. Grillpølser, burgere, kyllingsuppe og mye annet snacks ble servert. Super beverting som løperne satt enorm pris på. Jeg hyller dere nok en gang og gleder meg veldig til neste års utgave av EcoTrail. Selv når det kokte som mest og det var mye som skjedde beholdt dere roen og tok en ting av gangen. Utad kunne i hvert fall ingen se at dere var stresset, hehe.”

Takker de frivillige
Et så stort arrangement som ecoTrail har behov for mange frivillige som hjelper til. Tomas Pinås ønsker å takke disse.

– Den første utgaven av Ecotrail Oslo ble en gedigen suksess, i all hovedsak takket være alle de frivillige som stilte opp for oss og jobbet 12 timer i strekk. Noen opp til 16 timer. Kombinert med utrolig flott vær som kanskje var en ren tilfeldighet, smiler Pinås.
– Tilbakemeldingen fra løperne har vært unisont positive fullpakket av entusimasme, glede over egen prestasjon, livsglede og ren skjær nytelse. De 400 utlendingene som deltok skryter uhemmet av alle foto-øyeblikkene de fikk langs den naturskjønne løypa, sier Pinås.

Han legger til at de vil takke alle sponsorer, frivillige, deltagere, kommune, Løvenskiold, politi, Fossum IL, Skiforeningen, Sukkerbiten ved Hav Eiendom og andre velvillige som stilte opp, hadde troen og var villige til å ta sats.

Husk å melde deg på 2016-arrangementet før 31. mai klokken 24.00: ecoTrail 2016

Les også: Racereport fra ecoTrail

Les også: ecoTrail – en historisk suksess

ecoTrail – racereport fra to glade svensker

ecoTrail – racereport fra to glade svensker


Både Pontus og Simon er fra Sverige, men bor i Oslo. De to er ivrige løpere, og noen av dere har møtt de på Runner’s World swimrun på Sognsvann. De startet sammen på den 80km lange EcoTrail-distansen, men kom ikke sammen i mål. Her er deres racereport.

Teksten er ikke redigert og den er skrevet på svensk:

Pontus

“Det var första gången som ECO Trail arrangerades i Oslo och vilken debut det var.
Strålande sol, lätt bris och inte allt för varmt i luften. Starten av den 80 km långa banan låg vid Vaterlandsparken. Det var en samling av goa och glad människor på plats men man kände även en nervositet i luften.

Mitt mål var att genomföra loppet och att komma in på en tid mellan 8,5 – 9 timmar. Det var första gången jag skulle springa ett sådant långt lopp. Jag sprang Ultra Birken förra året och det är ”bara” 60km. Jag hade förberett mig ganska bra med x antal mil i benen men det har varit väldigt stor fokus på alpinskidåkning i vinter. Jag hade löpt delar av Eco Trail banan innan för att testa ut den och se hur banan kommer att vara.

Allt vara noga förberett, utrustningen hade testats och tillpassats. Kläderna var utvalda efter dagens temperatur och aktivitet. Säcken var packad med energi- gel, bars, sportdryck, vatten i camelbaken, förstärkningsplagg, rescue blanket och en kopp(?). Jag tyckte det var lite konstigt att alla som skulle springa ECO Trail skulle ha med dig en kopp men jag kopplade miljötänket efter en stund. Det svåraste valet för mig var vilka skor jag skulle använda. Man skulle löpa 80 km men på asfalt, grusväg och teknisk stigar. Skulle jag gå för några väldämpade skor eller lätta men tunna terrängskor. Det blev mina lätta Altra Superior 2.0.

Min vän Simon Björnholm och jag hade en plan om att springa tillsammans men vi vara samtidigt klara för att det inte skulle vara ett löfte som gällde hela racet. Simon är en bättre löpare än mig, 20 kg lättare, strömlinjeformad och en otrolig snabb löpare. Han tränar med BUL och har kört några tävlingar med deras idrottslag.
Vi började springa från starten tillsammans. Allt gick strålande fint och vi höll ett bra tempo, ca 5 min/km, lite för snabb skulle det visa sig. Det var god stämning och massa prat och många skratt mellan oss och några andra löpare längst vägen. Kilometrarna i början gick fort på asfalten och det är väldigt fint att springa längst Akerselva upp mot Maridalen. Men det skulle bli så mycket vackrare.

Vid Gamle Maridalsveien stod det glada supportcrewet och delade ut mat och dryck till löparna, det var det första av fyra Support stationer under banan. Bananer, apelsinklyftor, Coca Cola, Squeezy energidryck och vatten bjöds det på. Jag stannade inte upp utan tog en banan och sprang vidare. Här börjar också den vackra delen av loppet. Så var det med en positiv känsla man lämnade asfalt och grusvägar bakom sig och tog de först kliven ut i den riktiga skogen. Det kändes bra i kroppen men man slogs snabbt av den tekniska stigen och den branta uppförsbacken. Det var en tung färd uppåt men vi tog det lugnt och gick i de brantaste partierna.

Det var en härlig känsla att springa på skogsstigen och tankarna i huvudet försvann. Man fokuserade mest på var man ska sätta fötterna mellan rötter och stenar. Det var underhållande men hastigheten gick ner litegrann. Det var tort och fint på stigarna med sporadiska små vattenpölar.

När jag och Simon hade sprungit 20+km så var vi inne i ett gott flyt. Det var lätta ben, kroppen kändes fantastiskt och kilometerna bara rullade förbi. Vi sprang och pratade om vilken musik som vi brukade lyssna på när vi tränar. Med tanke på att vi bägge är födda i början på 80talet så var vi ganska överens om att Eye of the tiger, Holy diver, var grymma låtar, hårdrock från vår tid. Vi hade det svårt att minnas texten på dessa låtar. Det hela slutade det med att Simon sprang och började sjunga på en gammal god punklåt av Ebba Grön – Die Mauer, en god klassiker i Sverige. Det var nu i efterhand min bästa stund under hela loppet. Vi möttes av folk som log och till och med skrattade åt oss. Det förstår jag, om man möter två nötter som kommer springande med stora leenden i nedförsbacke med startnummer på magen, ryggsäck på ryggen och sjunger på ”Halt här får ingen passer, kommer ingen förbi. Kommer aldrig över nån mera, så gå är du snäll om ditt liv är kärt…”

Vid Sognsvann så stannade vi och tog dagens första kisspause och tömde våra skor på diverse ting, stenar, barr och dylikt. Då blev vi ikapp löpta av en annan löpare, jag tror han hette René Thomas. Det var i alla fall en trevlig prick som tog följe med oss. Vi pratade om våra bakgrunder och hur vi hamnade på Eco Trail Oslo, samtidigt som vi fortsatte springa.

Strax innan Holmenkollen så började jag känna mig tom på energi, mina steg blev inte lika kraftfulla som tidigare och jag halka efter mina två löpvänner. Det var krävande terräng med mycket uppför och stenig stig. Det dröjde inte länge förrän jag inte längre såg ryggen på Simon och René. Vid detta tillfälle kände jag mig nedstämd. Kroppen kändes inte bra och hjärnan började tänka en massa negativa tankar, att jag inte kommer klara detta. Jag hade inte kommit halvvägs genom racet och det kändes rent utav fördjävligt. Jag tog mig i alla fall till Supportstationen på Holmenkollen. Stannade och tog god tid på mig att äta tre-fyra bananer, drack mycket vatten. Jag tillbringade ca åtta, tio minuter där för att få ner min puls som låg alldeles för högt och som vägrade att gå ner. När hjärtat var lugnt och slog inte lika fort så fortsatte jag. Sakta men säkert. Det var fortfarande mycket uppför men det var enklare att gå raskt på asfalten och det krävdes mindre energi.

Den första positiva tanken jag fick efter detta var när jag kom upp till toppen av Tryvann Express liften. Detta är väldigt känd löpmark för mig, jag har sprungit mycket här tidigare. Då visste jag att det är nedförsbackar som väntar mig nu och utsikten var magisk. Man ser ut över vackra Nordmarka, kanske världens bästa bakgård, så nära en storstad. Jag tog följe med ett nytt gäng löpare, de var inte lika pratsamma men det gjorde inget, jag var vid denna tid inte jordens positiva människa. Men det jag sprang vidare.

Kilometerna rullade på ganska bra ned Sörkedalen, låg väl på runt 6:40 tempo. Jag blev omsprungen av en bekant man vid namn Jacob Jacobsen. Detta är en stark man med tjockt pannben. Han gav mig positiv energi och några uppmuntrande ord men försvann lika fort som han kom. Men det räckte för att få mig på bättre tankar.

Vid 50 km hade de upprättat en Supportstation, det var inte planlagt från början av Eco Trail teamet men jag blev otroligt glad för deras initiativförmåga. Jag har nog aldrig blivit så glad för att få dricka Squeezy energidryck, det var nästa så att tårarna kom. Jag fyllde även på min Camelbak och fortsatte sedan min resa.

Denna del av banan från Wyller in i Sørkedalen och till Fossum är relativt okänd mark för mig, har aldrig sprungit här tidigare. Det var fin miljö men ganska mycket asfalt att löpa på. Men en bit efter dryckstationen så blev det in i skogen igen och fina grusvägar och stigar. Jag sprang själv igen och det tog lite på min mentala kraft.
Det är ganska intressant med hur kroppen och hjärnan fungerar under lång fysikpåfrestning. Det går lite som en bergodalbana, upp och ner. Utan anledning kan man vara nere i en djup depression, gråta och tycka att livet är hemskt men efter en liten stund så är allt bra igen. Från gråt till skratt kan det vara några få sekunder. Det har såklart med sockernivån i kroppen och därför var jag väldigt glad att jag hade näst intill fyllt min löpsäck med energi gel. Jag har hittat min favorit gel som fungerar bra för mig. Den smakar gott, ger mig en jämn energinivå och påverkar inte min mage negativt. Det värsta är att man blir jäkligt trött på smaken efter en stund. Min gel smakar kokos och efter nästan 200g intag under
tävlingen så kommer det att dröja lång tid innan jag köper och äter en Bounty eller något annat som smakar kokos.

I skogen mellan 50 och 60 km så möte jag en hel del glada medtävlanden. Lite gott prat gör alltid att stegen blir lite lättare. Även fast man springer i myrmark som det var en del av på just denna del av banan. Min sko fastnade vid ett tillfälle och jag fick stanna och slita loss, tömma den på vatten och sätt på mig den igen. Jag tappade lite rytmen där och då men under längre lopp så börjar man uppskatta all forma av variation.  

Det gick inte så fort för mig denna del efter myrincidenten. Min tid började krypa upp på runt 7 min/km. Motivationen var låg och det var många backar att bestiga här men så fick jag sällskap av en ung man som jag tyvärr aldrig fick namnet på. Han hjälpte mig mycket med att få upp farten och löpglädjen igen. Jag tog rygg på honom och vi hjälptes åt att hitta rätt väg. Hela banan var utmärkt med gula band, en jättefin och stor insatts av Eco Trail teamet men ibland så var det lite för långt mellan banden och de var lite svåra att se, just för den ljusa gula färgen. Men för det mesta så gick det alldeles lysande att hitta rätt väg.

Vi sprang på i ett gott tempo, jag och min nya bästa namnlösa vän. Vi visst att vi började närma oss Fossum och den sista matstationen. Efter den skulle det bara vara 20 mil kvar. En lätt match om man har tagit sig 60km. När jag skriver detta så ser jag inte lika lätt logiken i min tanke men det var en glasklar tanke vi hade när vi kom till Fossum. Där bjöds det på Coca Cola, chips, nötter och världens saftigaste apelsiner. Det var en fest utan dess like, det var FredagsMys på en lördag. Detta med cola har jag aldrig förstått. Jag är inte speciellt förtjust i läsk generellt sett och att dricka något med kolsyra i framförallt när man springer har en väldigt bubblande effekt på mig. Så colan hoppade jag över. Men jag åt kopiösa mängder nötter och 8 stora apelsinklyftor. Jag kände fysiskt energin spred sig i kroppen på mig när dessa läckerbitar kom ner i magen på mig.

Från Fossum ner till Lysaker är det naturskönt. Man springer i en fantastisk lövskog längst älven. Vissa delar är ganska tekniska, smal stig som går på kanten av en brant ner mot älven. Ibland är det ett räcke för att det är så pass brant så man kan hålla i sig så man inte trillar ner. Dessa räcken var fina hjälpmedel att dra sig i när jag skulle ta sig upp för någon liten backe.  
Det gick lagom fort på denna del av racet. Mina ben var som gele, sönderkokad spagetti och gummiband på en och samma gång. Vi låg på runt 6:30 min/km. Jag tappade bort min följeslagare en gång men återfann han en kort stund senare. Jag var otroligt glad för det, för hans närvara gjord mycket för mig den sista biten av detta lopp. Vi pratade mycket om hur långt det var kvar av banan och vi blev nästan lite irriterade och extremt oeniga med dessa skyltar som stod uppsatta längst vägen och som visade hur långt det egentligen var kvar till mål. De stämde aldrig med vad vi ansåg vara rätt.

När vi lämnade den vackra skogen och glittrande älven och kom ut vid Lysaker så var det med stor glädje i våra hjärtan. Visst det var nästa 10km kvar på stenhård asfalt men samtidigt så var det ju ingenting jämfört vad vi hade sprungit. Fördelen med asfalt är att det är ett snabbt underlag att löpa på. Vi fick upp farten ännu mer och sprang här på ca 5 min/km.

Varje steg som vi tog på denna del var stora kliv mot målet vid Operan. Banan är platt och asfalten är garanterat den bästa i hela Norge. Det var en liten uppförsbacke vid Skøyen och den kändes otroligt tungt i låren. I vanliga fall så skulle man inte ens kalla det för en backe men där och då så var det Mount Everest för mig. Längst Frognerstrand och E18 som kanske är den tråkigaste delen av banan så var det tungt, ingen variation och även fast benen slet i varje steg så kändes det som man stod stilla. Vidare ut på Aker Brygge så fick man variation, det var slalomlöpning mellan turister som inte förstod att det var ett löplopp på gång. Vi sprang förbi en kille som stod och sålde sockervadd/sockerspinn och när den ljuva doften träffade min näsa så blev jag knäsvag. Det var och är den mest underbara doft jag har upplevt i hela mitt liv.

Att sedan få se Operan var en ren glädje. Smärtan i låren och vaderna var så intensiv och bara tanken av att jag snart skulle vara i mål gav mig tårar i ögonen. Min namnlösa vän hade jag lämnat bakom mig och det gav mig dåligt samvete. Han hade ju hjälp mig så mycket de sista 27 km och jag bara drar ifrån honom som tack. Jag tänkte en kort tid på att stanna och vänta in honom men när jag vände mig om så såg jag honom inte och bestämde mig för att köra mitt eget race till mål.

När jag runda Operan och fortsatte ut mot Sukkerbiten kände jag inte smärtan i benen längre. Jag bara sprang! Man kan inte kalla det en sprut men en minimalistisk tempoökning var det i alla fall det jag gjorde de sista 300m in till mål. Vid den röda bananen med HH logan på, som var själva målet, så stod det ett känt ansikte – Robert Henriksen. Denna underbara man mötte mig med en stor björnkram och en flådig ECO TRAIL medalj. Det var en sådan magisk känsla att passera mål strecket och ha genomfört 80km löpning att det inte går att beskriva i ord. I målområdet möttes jag av Simon, mannen med det stora hjärtat, det gigantiska leendet och de snabba benen. Kramar och high fives utdelades i en härlig symbios. Även Altra teamet mötte upp mig med en hjärtlig dunk i ryggen och en fråga: ”Visst var skorna bra”. Jag nickade apatiskt som svar.

Sammanfattningsvis så kan jag medge att jag hade det fantastiskt på detta äventyr som folk kallar ECO Trail Oslo. Banan var magisk och väldigt varierande. Den tar dig runt i en storstad men bjuder på en otroligt vacker natur i skog, vid sjöar och älvar.  Ett stort tack till arrangörerna för att ni styrde upp detta lopp så himla bra samt att ni gjorde det på ett miljövänligt vis. Jag vill också tacka Simon min vän, den namnlösa löparen, Espen och Lars på Getvital Sports.

Minnen som jag sent kommer glömma efter denna dag är sångstunden med Simon, apelsinklyftorna vid Fossum och att jag genomförde ECO Trail Oslo 80km på 08:53:40. Jag klarade mitt mål.

Nu blir det lite vila och återhämtning men om två veckor är det dags för nästa tävling – Borås Swimrun.

——

Simon

Efter några lätta och glada mil tillsammans med min vapendragare Pontus skildes våra vägar upp mot Frognersetern. Hittils hade det varit en härligt resa men nu började racet på riktigt.

För en oerfaren ultralöpare så kunde jag aldrig tänka mig att man skulle behöva gå så mycket som man gjorde. Från Holmenkollen och upp till Tryvann tornet så var det nästan konstant stigning. Här började man förstå att nu var det bara att bita ihop och fokusera på att ta sig i mål istället för att kämpa för en bra tid.

Backarna ner mot Sörkedalen kändes i låren men här rullade det på ganska bra iallafall. Nere i dalen blev det asflats väg och här tänkte jag att nu gasar vi på lite men det var som att möta väggen. Hade inte mycket kraft i bena och även mental var man ganska lågt just nu.

Det kändes som det var väldigt långt till nästa matstation. Men man pinnade på och hamnade i en trevlig liten grupp av löpare. Precis innan Sörkedal skola var den någon som sa att man hade placerat ut en extra matstation! Vilken lycka!!!

Härifrån var det uppför i många kilometrar men det var nästan skönt att möta backarna nu. Då kunde man ju gå!! Mellan kilometer 50 till 60 kändes det som som man knappt kom framåt, klockan tickade men inga kilometer skyltar dök upp! Men med hjälp av trivsamt sällskap så kom vi äntligen till Fossum. Här servades kanske världens bästa apelsiner.

Nu började ett pirra till i kroppen av lycka. 20 km kvar. Detta fixar jag! Nu fick jag återigen energi och det kändes så bra som det går att känna efter 60 km. Det var underbar löpning längs med Lysaker elven. Tekniskt svårt men härligt.

Ner vid Lysaker var det ju bara slutspurten kvar men här tvingades jag sänka tempot en del för att få en behaglig resa in i mål. När man såg Operan var det så otroligt mycket känslor som kom fram. Visst inte om man skulle skratta eller gråta, så jag valde det sista.

Dom sista 200 meterna la jag in en spurt och det kändes som man ”flög” in i mål på tiden 8:37.

Detta lopp var hur bra som helst. Det hade allt. Ibland möte man väggen så hårt och tänkte att man kanske skulle ta och sluta med löpningen trots allt. Men det tog inte lång tid innan man fattade att det är pga löpningen man fick uppleva det här.

Ett minne för livet.

ecoTrail – en historisk fest

ecoTrail – en historisk fest


Mari Maurland fra Stavanger og Emmanuel Gault fra Frankrike vant historiens første ecoTrail i Oslo. De to løp på henholdsvis 08:06:41 og 6:30:38 i den 80km lange løypa.

Runner’s World kommer tilbake med bilder og video fra løypa, og full racereport fra to av deltakerne som løp 80km.

Bak Emmanuel Gault kom to norske deltakere. John Henry Strupstad løp på 06:46:36 og Erik Sagvolden 06:48:34.

I kvinneklassen ble Henriette Brynthe nummer to med 08:10:18 og Mona Rydland nummer tre med 08:23:02

Du finner resultater fra alle distansene her: https://topptid.no/results/dashboard/1116

Løper 320km rundt Oslo – live NÅ

Løper 320km rundt Oslo – live NÅ


De to ultraløperne startet på sin lange ferd klokken 13.00 torsdag. De skal følge traseen til ecoTrail 80km, og løpe denne hele fire ganger.

Startskuddet for selve ecoTrail går lørdag med 1200 deltakere fra inn og utland.

Med live GPS kan du følge de to 24 timer i døgnet mens de løper: Smarttracker.no

Fra og med lørdag kan du følge flere av de antatt beste som skal løpe den 80km lange ecoTrail-distansen, Emmanuell Gault, Jarle Risa, Gjermund Sørstad, John Henry Strupstad, Anders Myrland, Eirik Johannessen, Erik Sagvolden, Roar Bakken Stovner, Gjermund Sørstad og Elov Olsson.

På kvinnesiden blir nok de sterkeste Margrethe Løgavlen, Mari Mauland, Åslaug Golf Kaarstad, Mona Rydland, Ragnhild Kvarberg og Louise Skak. Kansje kan de mer utpregede ultraløperne utfordre: Jeanette Vika, Ninette Banoun og There Falk.

Kampen står om to stykker Nissan Leaf i premie for beste dame og herre på 80km..

Les også: Skal løpe 320km rundt Oslo